Länge sen jag skrev nu och det var inte alls såhär jag tänkte skriva men det hände en sak och jag är så arg på mig själv för att det fortf gör ont....
Jag trodde för ca 4 år sedan att jag hade hittat mannen i mitt liv, vårt förhållande var stormigt som tusan, intensivt, underbart men stormigt.
Han bodde en bit bort han också, han sa upp sig från sitt jobb, friade, började flytta sina saker ner till mig och allt var så planerat, men han bara försvann, fick inte tag på honom på flera dagar och tillslut damp ett mail ner där det bara stod att allt var slut.
Vårt förhållande varade inte så länge men det kändes som flera år, jag vet att han förlovade sig med en tjej som var hans kompis under vår tid tillsammans eller ja det var åtminstone det han sa, idag fick jag dessutom se bilder av dem båda och deras lille son... och av någon jävla anledning gör det ont att se... det var det där vi pratade om, det där han dagligen nämde att han längtade efter med mig.
Jag och min älskade Johnny har varit tillsammans i 2,5 år nu och jag älskar honom mest på jorden och ändå hugger det i mig när han dök upp på bild idag.
Jag är inte en person som hatar andra men jag hatar verkligen honom... han fick allt det jobbiga att bryta ut, han var den sista droppen som fick år av djävulskap att rinna över och jag tror att jag alltid kommer hata honom för det.
Men mest av allt hatar jag mig själv för att jag fortf blir ledsen, jag har det mesta av det jag vill ha och vill inte byta någonting och ändå känner jag så här, vad fan är det för fel på mig?
I förra veckan dog dessutom två av mina gamla kollegor, den ena var sjuk ett bra tag, den andra dog hastigt och oväntat utan förvarning, mamma har jobbat på samma jobb sen jag var 2 år gammal, jag själv jobbade där i nästan 4 år och jag trodde inte att de faktiskt kom mig så nära dum som jag är... men det var riktigt jobbigt att få veta att de inte längre finns, den ena kom ju inte som en chock utan det var mest skönt med vetskapen att hon slapp lida mer... men den andra...
Jag vill inte känna längre, jag önskar att jag vore känslokall och inte brydde mig, att få slippa tänka och grubbla och jag önskar så innerligt att få släppa allt som varit och aldrig se tillbaka men av någon anledning är jag inte skapt så och jag hatar mig själv för det....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar