80-talist

Kan inte låta bli att skriva av mig om den "nya" debatten som har blossat upp om oss 80talister.
Tror andra generationer verkligen att vi som e 20-30 år bara ligger hemma på soffan och väntar på att något ska hända?
Jag vet så många i vår ålder som fortfarande bor hemma hos mamma och pappa för att det inte finns några bostäder att tillgå och får man en hyreslägenhet så måste man ha ett heltidsjobb för att försöja sig och den.
Att köpa en lägenhet är ju nästintill omöjligt, har du inget fast jobb får du sällan låna och får du inte låna pengar så får du ingen lägenhet.
Jag har alltid tyckt att Amelia Adamo haft bra åsikter men nu undrar jag verkligen vad hon håller på med.

Säkert har många 80talister haft curlingföräldrar, serverats allting på ett fat men det finns även de som fått kämpa och hjälpa till för att föräldrarna/föräldern ens ska ha råd med tak över huvudet.
Jag har jobbat sen jag var 15, lite extra till en början visst men jag har aldrig fått ett fast jobb, timmar hit och timmar dit, heltid på timmar... men aldrig fast för det har varit nedskärningar, anställningsstopp osv.
Hur ska den nya generationen kunna ta över om de inte får jobba?
Om man nu ska få jobba tills man är närmare 70, hur ska då 20åringarna kunna starta sitt liv?
Jag älskar att jobba, men jag tror säkert att det finns folk som tror att jag bara sitter hemma i soffan och väntar på att jobben ska komma till mig, men verkligheten ser inte ut så.
Man kan söka 100, 200 eller rent av 300 jobb utan att få ett enda svar och när man väl sökt alla de där jobben utan att ens få ett tack för din ansökan så är det svårt att vara framåt och positiv.
När man dessutom trots allt man jobbat tidigare ska få en ersättning på 3500 kronor i månaden INNAN skatt är det svårt att jubla.
Alla har dessutom inte en partner, men för att överleva i dagens sverige måste man vara två och har inte båda fast heltidsjobb så är det faktiskt svårt att klara sig bra.
Hur kommer det sig att man lättare får ett annat jobb om man redan har ett??

Jag är tacksam att jag inte har några skulder, jag är tacksam att jag var så smart när jag var yngre att jag sparade pengar så ofta jag kunde på ett bankkonto.
Jag är tacksam att jag kan se individer och inte har så mycket fördomar att jag dömmer ut hela grupper.
Jag är tacksam för att jag lever, har ett hem och en sambo som älskar mig, men snart har jag 3500 kronor i månaden innan skatt, är så trött på att vända på kronorna redan nu, hur blir det sen?